sitter här i min säng i skräddarställning.
jag försöker stretcha lite samtidigt som jag skriver
ner hur man säger lugn på spanska: tranquila.
det är precis det jag försöker vara. lugn.
det är svårt, riktigt svårt när saker och ting
praktiskt taget är uppochner.
jag är uppochner. jag funkar inte riktigt.
jag behöver mina vänner
och tur att jag har de. de är allt.
jag är fortfarande ledsen och sårad.
jag vet att du tycker att jag är patetisk och 
fattar inte hur jag fortfarande kan känna så.
men det är sanningen.
och sanningen är väldigt svår att släppa.

nu ska jag sluta vara djup och istället berätta att
emil jensen är min bästa just nu.
och allt kommer bli bättre.
allt ordnar sig till slut. right?